Första intervallerna med klocka

Man skulle kunna tro att jag lekte skogsmulle hela dagen igår, men så var det inte riktigt. Jag var nämligen och köpte mig en löparklocka på förmiddagen, och den var jag så klart tvungen att testa. Jag har sneglat lite på Röhnisch running school, och igår bestämde jag mig för att testa intervallpasset i upplägget ”vit” för fem kilometer. Det innebar att man först skulle värma upp med tio minuters löpning i valfri hastighet, sen skulle man springa fem 30-sekundersintervaller med 30 sekunders vila emellan, och sen fem 40-sekundersintervaller med 20 sekunders vila emellan. Tempot skulle ligga på ca 5.15 minuter per km i intervallerna. Passet avslutades med tio minuters löpning i valfri hastighet.

Uppvärmningen gick bra. Det var kul att kolla på klockan och jag lyckades hålla mig runt sex minuter per km och hann ganska exakt 1700 meter under uppvärmningen. Jag valde att springa ner till en mosse som ligger ungefär tio minuters löpning hemifrån eftersom där är grusväg, och oftast inte alltför mycket folk. Fast idag var det det. Det vimlade av människor med hundar och fågelskådare med kikare. Så det får jag tänka på nästa gång jag väljer att springa en söndag eftermiddag i vackert väder.

När jag sprang intervallerna var det precis som att klockan inte hann med att tala om tempot eftersom det växlade så snabbt. Den visade på runt 6:23 trots att försökte ösa på. Så jag fick springa på känn, och tänkte att jag nog fick köra på allt jag orkade om jag skulle landa på 5:15. Som vanligt när jag anstränger mig bortom bekvämlighetszonen blev jag illamående. Men det är en bra indikation på att jag tar i!

Efter att ha rundat en massa människor och hundar var det dags att ta sig hem igen. Det gick mindre bra och jag fick ta det väldigt lugnt för att orka. Väl hemma laddade jag in resultaten i datorn och det visade sig att jag hade sprungit intervallerna lite snabbare än vad jag skulle enligt instruktionerna. Jag fick ut ett litet trevligt diagram på vad jag hade gjort, vilket kändes lite som ett konkret kvitto på min insats. Jag tror väl inte att jag sett en så fin kurva sen jag väntade barn och gjorde CTG!

20140331-174344.jpg

Advertisements

The Lovliest Chocolate shop in Paris

Det är inte svårt att tycka om The Lovliest Chocolate shop in Paris av Jenny Colgan. För den består av choklad, Paris, ny kärlek och gammal kärlek som aldrig rostar. What’s not to like liksom. Och i genren chic lit är det en bra bok, i alla fall om man behåller sina rosenfärgade glasögon på och inte hänger upp sig på saker som att huvudpersonen i boken, Anna Trent, blir en betydligt lyckligare människa när hon går ner i vikt och kommer i en massa tjusiga kläder. Att viktnedgången orsakas av en allvarlig olycka med efterföljande depression kan inte hjälpas.

Förutom Anna Trent innehåller boken två generationer Monsieur Thierry. Den äldre är en gammal kärlek till Annas gamla fransklärare Claire, som hon träffar på sjukhuset efter sin olycka (hur nu en cancer-patient och någon som blivit av med en tå kan hamna på samma avdelning) och som ordnar jobb till henne i hans chokladaffär i Paris. Den yngre kommer inte överens med sin far, men en bit in i boken kommer han väldigt bra överens med Anna Trent.

Det hela är väldigt ljuvt och romantiskt, men är man på det humöret så är detta en underhållande bok som jag absolut kan rekommendera, särskilt som den innehåller en massa recept på vad som verkar vara riktigt smarriga bakverk och sötsaker. Så tillsammans med en pralin och en kopp te är detta en riktigt bladvändare!

Bokklubben vid livets slut

Will Schwalbes 70-åriga mamma har obotlig cancer. När han följer med sin mamma på cellgiftsbehandlingar diskuterar de böcker, och på så vis skapas Bokklubben vid livets slut. Det här är en så kallad “verklig historia” som Schwalbe skriver ner under och efter hans mammas sista tid i livet.

Det är en väldigt varm skildring av en älskad mamma och världsmedborgare. Så det känns inte vidare fint att skriva att jag inte gillar den. Men det gör jag inte. För det första droppas det maaaasor av titlar. Hundratals. Hade det varit en skönlitterär bok hade jag rekommenderat författaren att välja ett färre antal böcker och diskutera dem mer ingående. Men eftersom det är en biografi går ju inte det. Det blir lite intressant när de diskuterar Stieg Larssons Millennium-trilogi, och när de läser Igelkottens elegans, som jag ju läste alldeles nyss. Det intresset svalnar dock snabbt när deras iakttagelser är långt över huvudet på mig.

För det andra utmålas mamman som ett helgon. Människan kan helt enkelt inte göra fel. Hon startar bibliotek i Afganistan, åker jorden runt för satt rädda världen, och när hon fyller 70 kommer det hundratals människor från när och fjärran för att hylla henne. Hon är alltid vänlig mot alla och dömer aldrig någon. Förlåt, men jag blir lite matt.

Men en sak som jag gillade har verkligen fastnat: hennes syn på kreativitet. Hon känner inget som helst behov av att själv vara kreativ, men njuter väldigt gärna av andras kreativitet i form av litteratur, konst, film och teater. Det kände jag verkligen igen mig i; så ska jag också tänka istället för att slita mitt hår över min egen bristande kreativitet.

Förmodligen borde ni läsa den här boken, för den har fått fina recensioner och så. Och det är en fin skildring av deras nära relation, så kanske är det bara jag som inte förstått.

Bonjour tristesse

Jag har länge tänkt läsa Bonjour tristesse av Françoise Sagan, men det har inte blivit av. När en av mina elever redovisade en och avslöjade slutet sjönk mitt intresse, men när jag hittade den på biblioteket tänkte jag att jag lika gärna kunde läsa den. En klassiker är som bekant mer än sin historia, och den var inte heller speciellt tjock.

Historien berättas från den 17-åriga Céciles perspektiv. Hon har nyligen flyttat till sin pappa i Paris efter att ha bott på en internatskola. Han lever playboy-liv och har älskarinnor när han känner för det, och Cécile får ofta hänga med när har festar. På sommaren åker de till rivieran tillsammans med en av älskarinnorna, den något enfaldiga Elsa. Cécile känner sig inte det minsta hotad av Elsa för hon inser att Elsa bara är en tillfällig leksak. Hotad blir hon däremot av Anne, sin döda mammas gamla vän. Anne och Céciles pappa inleder en seriös relation och deklarerar att de ska gifta sig under hösten när de återvänt till Paris.

Cécile inser snabbt att hennes och pappans loja och dekadenta livsstil är ett minne blott, och bestämmer sig för att sätta stopp för giftermålet. Och det är nu jag blir glad för att jag faktiskt bestämde mig för att läsa boken. För både min elev och sammanfattningen på exempelvis bokus förklarar det som att Céile kallblodigt bestämmer sig för att spoliera deras förhållande och att det inte finns någonting “som stoppar Céciles raffinerade grymhet” (bokus.com). Den uppfattningen delar inte jag. Enligt mig är Cécile en ganska typisk tonåring, som flera gånger ifrågasätter sin plan, och tvekar om huruvida hon ska fortskrida. Jag tror också att hon egentligen inte tror att all dem som hon blandar in ska agera enligt hennes planer, till exempel tänker hon sig nog inte att hennes pappa ska vara så lättledd som han faktiskt visar sig vara. Om ska skuldbelägga någon tycker jag inte heller att det är rätt att skuldbelägga Cécile. Hennes pappa beter sig som en tonåring och Anne klampar ofta i klaveret när hon som nybliven styvmamma helt och hållet vill diktera villkoren i hushållet och tvingar Cécile att studera. Efter bara några veckors bekantskap försöker hon alltså utöva en makt över Cécile som knappt ens en biologisk mamma har över en 17-åring.

Det är det här komplexa i Cécile som jag gillar bäst i boken. Jag tycker att det finns ett djup i henne; det går inte att avfärda henne som en grym och orealistisk 17-åring. Hon velar flera gånger och verkar förbluffas över de övriga karaktärernas naiva inställning. Det är inte heller bara hennes plan som gör att det slutar som det gör, utan det finns andra omständigheter som för händelserna framåt. Jag gillar också att historien är så komprimerad och tät. Själva läsningen går snabbt, men man kan ägna desto mer tid åt att reflektera kring historien.

Om lathet

Så här i jultider tillåter vi oss att vara lite lata, men det får ju finnas gränser. Det har gått alldeles för lång tid sedan jag skrev något i den här bloggen men det ska vi ta och ändra på nu. Det finns många litterära exempel på lathet. Nalle Phu är väl ett lysande exempel på detta? Men nu tänkte jag inte skriva om en lat person utan snarare om dess motsats. I Livet en bruksanvisning av Georges Perec möter vi Bartlebooth som är en målare och eccentriker som reser runt jorden och målar akvareller från de platser han besöker. En dag kontaktar han en pusselmakare och ger honom i uppgift att förvandla alla hans akvareller till pussel. Akvarellerna skickas till pusselmakaren allteftersom de målas.

När Bartlebooth återvänder hem sätter han igång med att lägga alla dessa pussel och alltså återskapa tavlorna. Men det slutar inte med det. När tavlorna är återskapade skall de föras tillbaka till den plats där de skapats och färgen upplösas genom att tavlorna blötläggs och kvar blir bara ett tomt ark papper.

Man skulle kunna läsa denna berättelse som en allegori över ett liv, med Skapandet av tavlorna som uppväxten, pusslandet som arbetslivet och destruktionen av tavlorna som pensionen och slutligen döden. För en normal författare hade detta varit den bärande historien i boken. Men för Perec är detta enbart en tråd i den gobeläng av historier han berättar. Boken utspelas egentligen i huset på nr 11 rue Simon-Crubellier. Varje fönster i fasaden mot gatan motsvarar en egen berättelse, varje prång, varje trappavsats rymmer ett liv. Dessa liv flätas in i varandra, griper tag och påverkar varandra.

Perec var en författare som alltid gav sig själv stränga regler att följa för varje bok. Till exempel har han skrivit en bok (på franska) helt utan att använda bokstaven e. Han har dessutom skrivit en bok där e är den enda vokalen som används. Om jag inte är felunderrättad är “Livet en bruksanvisning” skriven utifrån ett fotografi av fasaden på nr 11 rue Simon-Crubellier och där begränsningen är att han bara fick skriva utifrån vad som kunde ses i fönstren. Denna begränsning har resulterat i en helt fantastisk bok som visar hur till synes disparata levnadsöden griper tag i varandra och är en ren fröjd att läsa.

Vi måste sluta ses på det här sättet

För det allra mesta tycker jag att det är väldigt behagligt att vara 37 år, och inte 18. Men det finns något i den här boken, Vi måste sluta ses på det här sättet av Lisa Bjärbo och Johanna Lindbäck, som gör att jag, åtminstone för en stund, önskar att jag var 18 igen. Jag tror det är öppenheten inför framtiden, att man inte vet vad som ska hända, men att allt är möjligt. Eller så är det helt enkelt för att huvudpersonen Hanna planerar att flytta till Paris tillsammans med sin kompis, och spenderar timmar på caféer och barer med att planera hur livet ska te sig efter studenten.

Men så kommer det något i vägen för Hanna. Han som kommer i vägen heter Jens, är sju år äldre än Hanna och har ett ex och en liten dotter. De träffas på krogen en kväll och spenderar natten tillsammans. Döm om Hannas förvåning när det sen visar sig att Jens ska jobba som personlig assistent till en av hennes klasskamrater. De försöker sig på en kärleksrelation, men det är inte lätt. Hannas tonårsliv krockar ibland med Jens familjeliv och de får pussla och trixa för att få det att gå ihop.

Historien berättas ömsom ur Hannas perspektiv och ömsom ur Jens perspektiv, och de två författarna turas om att skriva. Det är dock inget som komplicerar eller gör det svårt att förstå, eftersom det visas tydligt i början av varje kapitel vems röst det är kan ska få lyssna till. Jag gillar båda karaktärerna väldigt mycket, framför allt för deras förmåga att se med humor på de flesta situationer som de hamnar i. När man läser känner man instinktiv att de är personer som man gärna skulle ha i sin bekantskapskrets.

Det enda jag kan ha lite svårt för är det tonåriga, väldigt ordrika språket, som får mig att känna att det tar tid att komma till skott ibland. Men det beror förmodligen bara på att jag är gammal, och att boken inte är skriven för mig. Men jag gillar den väldigt mycket ändå, och rekommenderar den varmt till alla, oavsett ålder.

Kärlek till ett förlag och Igelkottens elegans

Här har det sannerligen inte blivit mycket skrivet de senaste veckorna. December med födelsedagar och vattkoppor och julstress kom emellan. Men nu är allt det avklarat och vi hoppas kunna fokusera lite på vår favorithobby igen.

Jag tänkte passa på och berätta att jag (och en av mina kollegor) lustigt nog har ett favoritförlag. Det heter Sekwa (fonetisk transkription av “C’est quoi?”, och ger i huvudsak ut franskspråkig litteratur på svenska, och “samtida, kvinnliga författare har företräde”. Vår vurm för detta förlag började med att vi fick två böcker av Delphine de Vigan till skolbiblioteket. Det var No och jag, och Dagar utan hunger, och vi tyckte väldigt mycket om båda böckerna. Här och här kan man läsa vad jag skrivit om dessa romaner tidigare. Dessutom har en av mina absoluta favoritböcker genom alla tider, Ru av Kim Thúy (som visserligen kommer från Vietnam), getts ut av Sekwa. Jag är väldigt förtjust i det lugna tempot som råder i många av böckerna, ett tempo som ger utrymme för mycket kontemplation och filosofiska funderingar och för ovanlighetens skull vill jag gärna äga böckerna för att kunna vika hörn och stryka under när jag läser något som jag vill komma ihåg och komma tillbaka till.

Den bok jag läst mest nyligen är Igelkottens elegans av Muriel Barbery. I den romanen möter vi Renée Michel, som är portvakt i en överklassfastighet i Paris. Hon kämpar hårt för att upprätthålla bilden av sig själv som stereotyp portvakt, som inte kan eller vet eller är intresserad av speciellt mycket. I själva verket är hon en självlärd intellektuell inom konst, musik, litteratur och filosofi. Men det får ingen veta. För att beblanda sig med fint folk kan vara farligt; det har hon surt fått erfara.

I huset bor också den tolvåriga Paloma. Hon är överbegåvad och känner sig synnerligen malplacerad i sin familj och sin skola. Så till den milda grad att hon har bestämt sig för att ta livet av sig genom att sätta eld på lägenheten i slutet av läsåret. I boken formulerar hon sina djupa tankar, på ett ganska pretentiöst men samtidigt mycket fascinerande sätt. Hennes känslor kan man  inte ta fel på; hon känner inte samhörighet med någon och finner det omöjligt att se en framtid för sig själv i den miljö hon lever i.

De båda kvinnornas isolering bryts dock när en av våningarna får en ny ägare, Kakuro Ozu. Det är här boken blir intressant och fängslande på riktigt, för nu börjar förvandlingen. Tyvärr får man inte följa den så länge, men på sätt och vis får boken ett lyckligt slut.

Boken innehåller många långa filosofiska resonemang, som det inte är helt enkelt att hänga med i alltid. Men det är samtidigt ganska vilsamt att få följa någons tankar på det här sättet. Det gör inte så mycket om man missar någon rad, för man hänger med i handlingen ändå. Bokens stora behållning är portvakten Renée, som man i slutet får lära känna lite mer på djupet, när det avslöjas varför hon valt att dölja sina tankar och kunskaper hela sitt liv. Jag tyckte om boken, och har vikt många hörn eftersom boken lyckligtvis är min egen. Jag vill gärna bjuda på Palomas tankar om grammatik:

“När man lär sig grammatik får man tillgång till en annan dimension av språkets skönhet. Att läsa grammatik är att bena upp språket, undersöka hur det är konstruerat, se det i alla sin nakenhet på något sätt. Och det är då det är underbart, för man tänker: “Vad bra det är gjort, vad det är vackert!”, “Vad det är starkt, fyndigt, rikt och subtilt!” Bara vetskapen om att det finns flera slags ord och att man måste kunna dem för att avgöra hur man ska använda dem och hur de är förenliga gör mig förtjust.”

Och till sist: “Det är de rikas skyldighet att måna om det sköna. Annars förtjänar de att dö.”

Att våndas

Det har varit tyst på bokbloggen ett tag. Vi skulle kunna skylla på att julen närmar sig med stormsteg och att stora delar av famlijen har sina födelsedagar i december. Men det verkliga skälet är ett annat. När vi startade denna blogg hoppades vi på att den skulle bli, om inte känd, så åtminstone läst av fler än de närmast sörjande. Vi hoppades också på att någon författare eller något förlag skulle skicka oss recensionsexemplar att läsa och bedöma. Förmodligen behöver man resencera böcker en aning nyare än från början av förra seklet för att förlagen ska tycka att det är lönt, men mamman brukar klara av den samtida litteraturen så det borde funka.

Och tydligen gör det det! för några veckor sedan fick vi en länk till en pdf med en helt ny bok att recensera skickad till oss. Det var en barnbok så egentligen borde det vara någon av systrarna som skriver om den, men då de klart deklarerade att “böcker läser man inte på datorn” fick jag göra det istället. Vem kunde ana att barn är så konservativa. Detta att få recensionsexemplar ställde oss mot väggen ett tag. Till exempel, ska man berätta att boken är ett “uppdrag”? Om man inte gillar boken, hur ärlig ska man då vara? Givetvis ska man inte vara elak men hur ärlig ska man vara? Vi diskuterade fram och tillbaka och kom fram till att vi måste berätta när det är ett recensionsex och vara ärliga i våra åsikter och samtidigt försöka undvika att såra om vi inte skulle gilla den.

Så, boken vi fick oss tillsänd var alltså en sagobok, skriven av Stina Nilsson och illustrerad av Ulricha Kindler. Jag är ingen vän av långa sagor. Jag har alltid tyckt att en saga ska vara lagom lång att kunna läsas på en nattning. Böcker är en annan sak, där kan man alltid hitta en lämplig “cliffhanger” att bryta vid. Alfons och Milla tycker jag är precis på gränsen avseende längd på en godnattsaga. “Sagan om häxan Märta -och om trollen och spöket” är på 65 sidor, aningen långt för min smak men vissa historier kräver mer utrymme för att berättas. Tyvärr är detta inte en av dem. Bilderna är trevliga, lite “Bland tomtar och troll” möter svenskt sjuttiotal, men texten är mera Elsa Beskow på LSD. Jag vet att jag nyss skrev att jag inte fick vara elak men det är tyvärr det enda jag kan komma på att jämföra med.

Jag förstår tanken författaren haft när boken skrevs men språket funkar inte. Jag antar att avsikten var att det skulle vara en gullig historia för de allra minsta men för det är den på tok för lång. Vissa av meningarna blir dessutom för komplicerade när de ska göras gulliga. till exempel: “Deras ögon var i alla möjliga färger och glittrade av guld. Ja , hela deras ansikten var som småsolar som aldrig hade skådat en solförmörkelse. Gräddbakelser kom man att tänka på när man såg dessa urmysiga små gestalter guppa omkring med sina långa och urtrevliga svansar”. Jag har svårt att tro att de minsta barnen kan relatera till en sådan text. Och hur många barn födda efter 1950 vet hur det låter när man “rispa med nageln på en griffeltavla”?

Det finns fler exempel på sådana språkliga krumbukter i boken vilket gör att den blir tungläst och att barnen tappar intresset. Jag tror att det nog kan finnas en trevlig saga för de allra minsta i den här texten, men då behöver den en kraftig omarbetning. Jag tror också att den skulle må bra av att delas upp i flera separata berättelser.

Jag vill absolut inte göra någon ledsen med den här recensionen men jag kan tyvärr inte säga annat än att boken i sin nuvarande form inte är bra.

Eld

Eld är andra delen i trilogin av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren om de tonåriga häxorna i den gamla bruksorten Engelsfors. Nu har de utvalda börjat andra året på gymnasiet, och magin tar över mer och mer av deras liv. Och det är väl lika bra att jag från början talar om att jag inte riktigt gillar den  vändningen. Det blir för mycket av det goda när både den ena och den andra visar sig vara häxa och både eleverna i skolan och en stor del av befolkningen i stan blir förhäxade och involverade i en sektliknande organisation vid namn Positiva Engelsfors. Jag saknar balansen mellan tonåringarnas sociala liv, som hade så stor igenkänningsfaktor, och de mer magiska inslagen som fanns i den första boken. Förmodligen var det en naturlig utveckling, och förmodligen är jag den enda som tycker så. I vilket fall som helst kommer det att dröja lite innan jag läser den tredje och avslutande delen. Jag vill gärna veta hur det slutar, men om sanningen ska fram skulle jag hellre läsa en kort sammanfattning än de 6-700 sidor som boken utgör. Dock ska det sägas att bokens målgrupp nog i första hand är tonåringar, och mina elever är väldigt förtjusta i boken. Det var därför jag var tvungen att läsa boken så snabbt, för att eleverna står i kö för att få låna den.

Kometer och Katastrofer

Arthur C. Clarke har länge varit en av mina favoritförfattare. Jag har alltid gillat hans kombination av fritt fabulerande och vetenskaplig korrekthet. Visst, som science fiction författare måste man ta sig vissa friheter med vetenskapen men han har enligt mig alltid gjort det med varlig hand. Kommer ni ihåg meteoriten som slog ner i Tjeljabinsk i Ryssland i februari i år? Temat för boken jag tar upp här är ganska exakt detsamma, skillnaden är bara storleken på klumpen som kommer farandes genom atmosfären. Boken tar avstamp i beskrivningar av tre tillfällen där jorden träffats eller nästan träffats av himlakroppar. Det är inga fria fantasier han beskriver för alla tre har inträffat. Den värsta av de tre för ca 65 miljoner år sedan då dinosaurierna utplånades.

Boken heter “The hammer of God” och beskriver hur en asteroid som få namnet Kali upptäcks och när dess bana beräknas visar det sig att den med stor sannolikhet kommer att kollidera med jorden vilket skulle radera ut allt liv på jorden. Vi får följa ansträngningarna att ändra på asteroidens bana främst ur piloten Robert Singhs perspektiv. Robert är den som utsetts att åka ut till Kali tillsammans med ett team ingenjörer och forskare för att montera motorer på ytan för att ändra på dess bana. Det förekommer även religiösa fanatiker som ser den kommande katastrofen som ett bevis på liv vid andra stjärnor och att katastrofen måste tillåtas ske.

Vi får även följa Roberts ungdoms bravader, bland annat ett maratonlopp på månen! Men också hans relation till sin familj och barn. I boken har mänskligheten koloniserat både Månen och Mars och det ställer ju så klart stora krav på relationen att befinna sig på olika planeter.

Det vore fel av mig att avslöja hur det går till slut, men om ni väljer att läsa den här boken kan jag lova er både hopp och förtvivlan. Ja, det mesta man kan tänkas vilja ha i en bok finns här. Läs den!